Fiktiva förebilder

Empatisk förmåga och så kallad emotionell intelligens har framhävts som ett viktigt element i framgångsrikt ledarskap och inte minst företagsledarskap.

Insikt i vad som driver olika individer, vilka bevekelsegrunder de har för sitt agerande och hur de fungerar i olika situationer är kritisk kunskap för en ledare. Mycket av denna kunskap kommer med (livs)erfarenhet men mycket kan man inhämta från böckernas värld. Jag avser inte här leadership-litteraturen eller självhjälpsböckerna utan skönlitteraturen. Det finns mycket underlag för diskussioner om ledarskap hos Homeros, Shakespeare och i Bibeln, hos August Strindberg, Väinö Linna eller Tove Jansson. Karaktärsbedömningar, maktspel, etiska avvägningar, förändringsmotstånd är gestaltat i skönlitteraturen och en uppmärksam läsare kan ta till sig författarnas insikter. Många företagsledare – jag vill som exempel nämna Nordeas förre ordförande Hans Dahlborg – har talat om vikten för företagsledare att läsa skönlitteratur. Förutom den livs- och människokunskap som erbjuds bidrar läsning till en bredare allmänbildning. Att enbart behärska sitt eget faktaområde räcker inte till på högre nivåer eller utanför det egna landets gränser.

Det gäller dock att vara uppmärksam på det man läser. De flesta av oss är väl ofta vad författaren Olof Lagercrantz kallat ”puddingläsare” – glada konsumenter som läser en bok utan att efteråt minnas vad de läst. Skall man ta till sig något mera än intrigen i en bok krävs eftertanke. Ett antal litteraturvetare tillhandahåller kurser för företagsledare men det är tunnsått med referensböcker på detta område. Därför är det glädjande att två finska humanister, litteraturvetaren Lasse Koskela och språkvetaren Pasi Lankinen nyligen gett ut en bok i ämnet. Johtajakirja – suomalaisen kaunokirjallisuuden johtajia (Ledarboken – ledargestalter i finsk skönlitteratur) publicerades strax innan jul 2010. Författarna har idkat närläsning av tio romaner och noveller ur ett ledarskapsperspektiv och redogör i boken för sitt resonemang och de lärdomar man kan dra av texterna. Boken fungerar som en utmärkt introduktion till hur man kan analysera en skönlitterär text ur ett visst perspektiv och lägga in den i en vidare kontext – i detta fall näringslivet i stort. Redan 2003 då talade talade författarna om vikten att komplettera arbetslivets faktakunskap med en vidare referensram i sin Guide till skönlitterär läsning. Nu har de koncentrerat sig på vad finska författare kan bidra med i ledarskapsdiskussionen.

Författarna har arbetat länge med sin bok och de började med att läsa in sig på ledarskapslitteratur och annan referenslitteratur. Det goda uppsåtet till trots är bokens största svaghet att författarna inte riktigt tycks ha förstått vad företagsledarskap går ut på. Här finns alltför mycket av humanisternas förutfattade uppfattning om företagande som något suspekt, vinstmaximering som något etiskt ifrågasatt. Varje bransch har sin jargong – med vilken rätt ironiserar humanisterna över näringslivets modeord? När de talar om ”Head of Human Sources” är jag inte helt säker på att det är ett tryckfel i det sista ordet. Resonemangen kring ledarskap är inspirerande och analytiska men kopplingen till näringslivet haltar. Varje enskild bokanalys avslutas med några ”key learnings” men dessa tenderar att vara väldigt allmänna, ibland rentav banala, av typen ”blicka ibland in i kristallkulan” eller ”det är alltid skäl att beakta realiteterna”.

Johtajakirja fungerar bäst då den analyserar nyckelpersonerna som ledare, hur de tänker och hur de agerar. Mest utrymme ges Väinö Linnas Okänd soldat. Författarna går utöver de vanliga schablonmässiga karaktäriseringarna av fänrik Koskela och löjtnant Lammio – figurer som så gott som alla finländare känner till. Hans spekulationer om hur personerna skulle fungera som ledare i företag är mindre lyckade. Författaren kritiserar det välkända mantrat om att ”finnar skall ledas framifrån” genom att visa hur alla dylika ledare i Okänd soldat stupar medan den osympatiske och oempatiske Lammio avancerar till major.

I mitt tycke är bokens intressantaste kapitel det som behandlar Aleksis Kivis Sju bröder. Vid första anblicken kan man undra vad de sju ociviliserade och uppstudsiga ynglingarna kan ha att lära oss i ledarskapshänseende men här visas på ett övertygande sätt hur bröderna fungerar som ett team.  Ledarskapet i gruppen växlar beroende på läget och detta illustrerar bra det som kallas ”situational leadership”. Brödraskaran hålls också ihop som ett team trots att kriserna avlöser varandra.

Om ordets makt och språkanvändning som maktmedel handlar analysen av arbetarförfattaren Teuvo Pakkalas novell Mahtisana (Maktordet), medan sammanfogandet av ledarskap med en kvinnoroll och en kvinnlig identitet behandlas i analyserna av Elsa Soinis roman Rouva johtaja (Fru direktör) från 1932 och Maija PaavilainensSinulle luotu (Skapad för dig) från 2007. Spontant infinner sig tanken att en motsvarande bok om ledarskap i Sverige skulle ta upp Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg.

För att dra lärdomar av skönlitteraturen är det inte nödvändigt att de beskrivna aktörerna är människor. Nalle Puh har använts i många sammanhang (Tao enligt Puh!), Tolkiens trilogi Sagan om Ringen har inspirerat doktorsavhandlingen Management by Sauron (Hietikko 2008) och fabler har bjudit på ledarskapsmetaforer sedan urminnes tider. I Johtajakirja är det mumintrollen i Pappan och havet (1965) som används för att illustrera ”change management”. Författarna skall ha en poäng för sitt fördomsfria tilltag men denna analys haltar betänkligt. Visst ligger det en poäng i att Pappan och havet beskriver behovet av förändring, hur ett nytt jämviktsläge uppstår och kanske Muminmamman personifierar det passiva förändringsmotståndet – men Muminpappans obeslutsamhet och tilltro till sin intuition ger nog ingen trovärdig bild av en ledare som styr en förändringsprocess.

Johtajakirja har stora förtjänster och den fyller en lucka på den nordiska marknaden. Analyserna är tankeväckande även då man inte omfattar författarnas konklusioner. Boken har också en allmänbildande funktion och den inspirerar att anlägga ledarskapsperspektiv på den skönlitteratur man läser.

Vill du veta mer? Då kanske programmet Chef och Ledare är något för dig. På programmet föreläser Robin Elfving som skrivit inlägget ovan.