Skratt, gråt – och självinsikt
Nyligen avslutades SSE Executive Educations konsortieprogram, International Management Program (IMP). 18 programdeltagare av sammanlagt 11 nationaliteter från 3 företag avslutade 22 intensiva kursdagar med en dag för inbjudna gäster på konferensanläggningen Kämpasten. Vi frågade tre av dem om deras främsta lärdom från programmet och vad de tar med sig när de nu återvänder till sina arbetsplatser runtom i världen. Och svaren var kanske inte de förväntade.
Pavel Šustek, Tjeckien
Atlas Copco
Självkännedom. Programmets design hjälper dig att förstå var du är bra och var du är mindre bra – vad som måste förändras. Oftast har jag inga problem med självförtroendet till exempel. Men styrkor kan även bli svagheter, något som ofta kan skapa frustration. Det har varit många fantastiska ögonblick här. Vi har skrattat mycket, men också gråtit. Jag har arbetat i 20 år och gått många program, den här var bäst, utan konkurrens. Stilen, takten, svårighetsgraden. Alla dessa komponenter bidrog. Mixen av företag, regioner, nationaliteter, de olika roller som deltagarna har i sina jobb – allt detta bidrog till att det var såpass positivt.
Rick Crosby, USA
Sandvik Coromant
Förmågan till och vikten av empati, och en strävan efter att bli bättre. De flesta komponenter i kursen har lotsat mig ditåt. I mitt fall inser jag också efter utbildningen att det mer handlar om reprogrammering av hur jag fungerar som ledare, snarare än att lära sig nytt. Jag har kommit längre i att förstå och vara medveten om mänskliga beteenden. Man kan säga att små stunder av klarhet är sådant som kommit hela tiden under programmet.
Roberto San Felipe, Spanien
Scania Iberica
Att jag kanske inte var en särskilt bra ledare. Självinsikt helt enkelt. Jag har lärt mig var jag är och vart jag kan ta mig. Jag trodde att jag var en bra ledare, folk sade det till mig. Men jag har insett att områden som jag kan förbättra är att bygga team och driva förändring. Jag är mycket glad över att ha gått programmet och fått en förståelse för de här sakerna. På ett sätt kan man säga att det nästan har varit som att gå i terapi. Det har varit mycket fokus på känslor vi har skrattat mycket, men också gråtit.
